Rune Gustafsson 1933-2012

Hej då, Rune. Solo efter 2:38.

Polnareff

Gjorde detta fynd på loppis i Huddinge härförleden: Michel Polnareffs debutplatta från 1966, låt vara den tyska utgåvan med annat omslag (avbildat här). Polnareff brukar rankas högt bland de franska pophoppen från 60/70-tal. Kanske inte så högt som Gainsbourg men i alla fall. Denna debut är minst sagt lite ojämn både i stilen och kvaliteten, men mycket är ändå bra. Riktigt bra. Som inledande Sous quelle etoile suis-je ne som kan höras i ett stillbildsklipp nedan. Den bild jag har av Polnareff härrör sig annars från glamperioden på 70-talet där han såg ut som en korsning mellan Ian Hunter och Overend Watts, om någon därute förstår vad jag menar. Här är det emellertid 60-tal, inga bara bringor och inga solglasögon.

... you in mid-air

Till Paul Buchanan har jag egentligen inget förhållande alls. Detta hans första soloalbum inhandlades på rekommendation. Blue Niles skivor missade jag helt när det begav sig och jag har i efterhand ställt mig tvekande till den förmodat åttiotalistiska ljudbilden - kanske dags att överkomma denna fobi för det här är ju riktigt bra.
Titeln Mid Air måste ju bara vara en vördsam hälsning till Stephen Sondheim och hans klassiker Send in the clowns. Ni minns kanske inledningen: "Isn't it rich? Are we a pair? Me here at last on the ground, you in mid-air". Faktum är att det med lite fri tolkning går att sjunga Sondheims text till minst hälften av låtarna här!
Mid Air är 14 lite skissartade pianoballader, stundom utstofferade med sparsmakade stråkarragemang. Det kunde lätt bli snyggt på det där "inredningsmagasinsaktiga" sättet men monotonin och det lite uppfordrande allvaret gör att vi nog slipper höra skivan som ljudtapet i ett Ernst Kirschsteigerreportage. Men osvuret är nog i alla fall bäst.

Roddan

Ibland måste man bara påminna sig om hur briljant Rod Stewart faktiskt en gång var. Weltklasse! Lägg särskilt märke till John Peel spelandes luftmandolin!

Lindgren och Webster

Ahh dessa försommarloppisar... Man går därifrån med de märkvärdigaste ting, i allmänhet inhandlade med ögat, utan att rekommenderad nyttokalkyl genomförts. Så var fallet med dessa två barn- eller möjligtvis ungdomsböcker. Astrid Lindgrens Mio, min Mio, vars Ilon Wiklandomslag på ljusblå botten ju är osedvanligt snyggt, är en andraupplaga från 1954, säkert mer än väl värd den tia den kostade. Det pekuniära värdet av Jean Websters Pappa Långben är nog mera tveksamt, men den kostade å andra sidan endast 3 kronor. Vanligtvis brukar köp av denna typ, i bästa fall, snarast ställas in i bokhyllan och mer eller mindre glömmas bort. Men denna gång beslutade jag mig för att ganska raskt, faktiskt läsa böckerna. Här är min rapport:
Jag kan inte säga att jag gillar Lindgren något vidare. Det blev liksom för mycket där någongång på 70-talet. För mycket av jolmiga Madicken och osympatiske Karlsson. För mycket tjat om nobelpris och Pomperipossa. Man ruttnade helt enkelt. Fast Mästerdetektiven Blomkvist och Ulf Björlins snygga musik till Saltkråkan är ju i alla fall bra!
Mio, min Mio är historien om Bo Vilhelm Olsson, som blir Mio och hamnar i landet i fjärran där han får i uppdrag att bekämpa den onde riddar Kato. Uppbyggnaden är gjord enlgt klassisk fantasy/sago-tema med den utvalde som trots sin litenhet och rädsla bekämpar och till slut besegrar ondskan. Kanske inte så mycket att yvas över för en luttrad vuxen läsare men nu är det så att språket väsentligt lyfter anrättningen - arkaiserande, bruk av anaforer men ändå rättframt och tidlöst. Det är lätt att se att denna klassiker ständigt möter nya läsare - och nu har den mött en till!

Så till Jean Websters brevroman Pappa Långben. Att skiva boksammanfattningar är en konst och man ska ju inte uppfinna hjulet på nytt, så jag snor denna från Bonniers hemsida, lätt redigerad:
"Sextonåriga Judy bor på ett tråkigt barnhem. Men när en av barnhemmets styrelsemedlemmar upptäcker att hon skriver så roliga uppsatser förändras hennes liv. Han beslutar att bekosta hennes collegeutbildning på ett villkor: att hon varje månad skriver ett brev till honom. Pappa Långben består av Judys brev, lika roliga och engagerande idag som då boken utkom 1912. Judy vet bara tre saker om sin okände välgörare: Han är lång, han är rik och han avskyr flickor. Hon beslutar sig för att kalla honom Pappa Långben."
Hmm, jag vet inte just om jag delar värdeomdömet i citatet. Problemet med denna bok är att själva gåtan med Pappa Långbens identitet tidigt avslöjas och uppfattas av alla utom den lätt tröga huvudpersonen. Hon är av den där klämkäcka amerikanska typen (Polyanna, Anna från Grönkulla) som med puritansk iver överkommer och drar fördel av sin enkla härkomst. Roligast är att ta del av de lärospån som görs vid college - det är lätt att smittas av Judys entusiasm för Pepys eller Stevenson.

Slutsats: två barnböcker; Lindgren vinner utan målfoto!