Till Paul Buchanan har jag egentligen inget förhållande alls. Detta hans första soloalbum inhandlades på rekommendation. Blue Niles skivor missade jag helt när det begav sig och jag har i efterhand ställt mig tvekande till den förmodat åttiotalistiska ljudbilden - kanske dags att överkomma denna fobi för det här är ju riktigt bra.
Titeln Mid Air måste ju bara vara en vördsam hälsning till Stephen Sondheim och hans klassiker Send in the clowns. Ni minns kanske inledningen: "Isn't it rich? Are we a pair? Me here at last on the ground, you in mid-air". Faktum är att det med lite fri tolkning går att sjunga Sondheims text till minst hälften av låtarna här!
Mid Air är 14 lite skissartade pianoballader, stundom utstofferade med sparsmakade stråkarragemang. Det kunde lätt bli snyggt på det där "inredningsmagasinsaktiga" sättet men monotonin och det lite uppfordrande allvaret gör att vi nog slipper höra skivan som ljudtapet i ett Ernst Kirschsteigerreportage. Men osvuret är nog i alla fall bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar